Året 2012.
Vägde mig för första gången och kunde konstatera att jag gått ner 6 kilo. Så ovärt. Så onödigt och så inte jag. Känner mig tunn och frusen. Mamma göder mig iallafall. Emma med som pressar i mig äckliga fiskpinnar som det serveras till lunch i skolan. Jag orkar knappt lyfta gaffeln. Hon torkar omsorgsfullt bort mina tårar som rinner längst kinderna ner i maten som jag inte ens vill äta upp. Det går inte att beskriva hur ont det gör. Det känns heller inte som någon riktigt förstår. Sara Borg köper te åt mig i skolan. Jag får fina peppande sms. Folk kramar om och säger att det blir bättre snart. Jag har ont i hjärtat, ont i magen, ont i själen. Ja, ont överallt. Det liksom går sönder där inne. Något har brustit inom mig och det känns som att det aldrig kommer att bli bra igen. Jag är splittrad, sorgsen och så jävla förbannad. Jag äter iallafall glass varje kväll. Går och handlar hallonglass, frusna bär och olika torrvaror och bakar bröd. Det går i och aptiten kommer sakta men säkert tillbaks. Kvällarna är min fristad. Då smärtan avtar en aning och saknaden inte alls är lika stor. Då mamma istället kokar te, bakar äppelkaka och vi ligger i soffan och kollar på halvdåliga humorprogram på fyran. Hon håller mig i handen och faktiskt så hjälper det.
2012-11-23
Jag har alltid sagt att jag ogillar småbarn. Bebisar som skriker i mataffärer, drägglar, fiser, rapar och bara är allmänt jobbiga. Min åsikt tog en tvär vändning igår när jag fick hålla i Sara & Julias minsta kusin bebis på deras 18 årsdag. Luften gick nästan ur mig när jag fick hålla i den lilla varelsen. Små minimala händer som håller sig fast runt halsen. Två blåa nyfikna ögon och den klassiska bebis doften om huvudet. Åh, jag som ogillar barn tänkte jag. Nu vill jag ha 10 barn själv helt plötsligt.
2012-12-02
''Jag fattar allt och ingenting, där stod ju du som alltid skulle va min'' sjöng Krunegård på scenen i vår lilla håla Norrtälje en snöig vinterkväll 1 December. Själv står jag med en mjölkdrink i handen och gungar i takt till musiken med Julia bredvid mig i folkvimlet. Jag är 18 år, glad och pirrig. Jag är där för att dansa och ha så jävla kul och skita i allt annat. Hela världen är så underbar, om man är korkad tom och glad å ja, det e jag också den kvällen.
Jag vill bara ha det där varma bröstet mot min rygg när jag sover. Eller det där leendet som skiner upp när han ser mig. Dom där nya mjuka läpparna. Det där svarta kaffet på morgonen. Sen går jag från den där lägenheten. Kommer till skolan. Lite försenad och slarvigt sminkad och håret halvrufsigt. Ler och låter dagen passera som vilken dag som helst med en ny känsla inom mig.
Det var något fint. Något jag inte upplevt förut men något alla borde få uppleva. Att få gråta av sig all sorg, saknad, kärlek och samtidigt finna en gnutta glädje. Att minnas en person. Att äta den där stekta strömmingen eller att hans favoritgodis stod på bordet är bara så fint. Att minnas en person som den var och inte för att den har försvunnit.
Åh Johanna, jag grinar som ett barn när jag läser det här. Förstår precis, fast jag egentligen inte har en aning.
En sak ska du veta. Varje gång du behöver en kopp te, så kommer jag ställa upp med sju små kronor. Du är värd så mycket.
Nu tar vi tag i den sista gymnasieterminen tillsammans.
Gott nytt år <3
åh glad jag blir då!!
du är så nice.
åh så himla fint skrivet men ändå vemodigt.
kör hårt sista terminen i gymnasiet nu! håller tummarna för dig. du är bra!
Nu kan allt bara bli bättre - det är redan påväg att bli bättre. Jag märker sån skillnad på dig, hela du lyser! Du är välkommen hem till oss när du vill - det vet du :*
MÄKMÄK
Åh vad jag känner igen mig! Herregud! <3
så mycket jag känner igen från ett år för längesen. fint. som fan.
Du är bäst på att skriva!!!
Love till Dig!