Det går bra nu. Jag andas ut i den friska höstluften. Tar en titt omkring mig och märker hur otroligt färgstarka alla träd har blivit. Hur kyligt och blött klimatet är och vad fort tiden har gått. Jag har verkligen glömt hur mycket jag älskar den här årstiden. Hur mysigt det är när det regnar på nätterna. Eller doften av blöt asfalt blandat med höstlöv som nu omger marken. Jag står på mina egna ben nu. Tar en dag i taget och känner mig faktiskt starkare. Även fast jag sover förjävligt så gör det ingenting. Jag börjar ändå känna en viss ro i mig själv. Tryggheten kryper sig sakta men säkert tillbaks. Det känns som att den här hösten inte blev riktigt som jag tänkt mig. Det har varit ett rent helvete vissa stunder. Men äntligen. Äntligen börjar det se ljust ut igen.