Jag blir räddad hela tiden. Räddar mig själv från att inte känna mig ensam. Jag kan gå själv längs hala gator i den här eviga januarikylan utan att känna efter. Jag blir heller inte avundsjuk när jag ser ett par hålla handen på bussen och se sådär nykära ut. Jag blir mer glad över det jag ser. För att jag vet ändå vad som väntar. Jag vet att hemma väntar en god middag. Hemma är det varmt och tryggt och jag har två mango i min tygpåse som ska ätas upp. Synd bara att den andra är mosad. Jag vet också att nästa år vid den här tidpunkten kommer jag inte gå här. Då kommer jag gå längs en strand med sanden mellan tårna och varma vindar fläktandes i mitt fräkniga ansikte på andra sidan jordklotet.