Mot världen


Idag vill jag uppmärksamma en mycket speciell person. En person som fyller 48 år idag. Personen är min mamma.
Mamma får mina mungipor att resa sig till skyarna vissa dagar. Hennes värdelösa skämt för mig att bli irriterad. Men får mig också till skratt vissa gånger. Att stå framför spegeln i hallen och klaga över sin vikt är något hon gör ibland. Även fast hon innerst inne vet att hon ser helt okej ut. Riktigt snygg till och med. Mamma är jämt brun och fräknig. På somrarna luktar hon varm sololja eller kokoskräm. Hon är energisk, drivande, pålitlig, kreativ och rak. Hon hatar när jag kliar henne i handen men lät mig ändå göra det nästan hela min barndom. Jag tänker ofta på hur fin och vacker hon är. Att hon har den där gnistan som så många andra 40-åringar saknar. Mamma föreslår ibland att vi ska köpa hem och en stor påse godis och hyra film tillsammans fast jag gång på gång säger att jag inte vill ha. Jag blir bara tjock och hon säger till mig att jag är fin precis som jag är. Tillslut lyckas hon alltid övertala mig. Hon brukar också säga att jag kommer bli något stort när jag blir vuxen. Även fast jag tvivlar på det så säger hon det med den där glimten i ögat. Den där glimten som jag på något vis litar på. För när hon sedan peppar mig eller när hon frågar mig ''lyssnar du verkligen på mig nu?'' För mamma. Jag lyssnar faktiskt på dig. Dina ord är dom dyrbaraste orden som finns. Även fast jag inte tar upp tvätten. Eller ständigt glömmer att sätta på handukstorken i badrummet så lyssnar jag faktiskt.

 

För några år sedan var läget inte alls såhär mellan oss. Då var du min mamma och jag din dotter. Dottern som kunde smälla igen dörren och mumla ''jävla apa'' medans du sliter upp dörren och vi har världens konflikt tills pappa kom hem då jag inte vågar argumentera längre.

 

För två år sedan när vi kramades sådär hårt på flygplatsen. Veckan efter jag hade varit i Turkiet. Då hände något. Något som gjorde så ont i hela mig. Du var tårögd av saknad efter allt som hade hänt den hösten. Uppriven och ledsen. Jag kunde se i dina sårade ögon hur långt nere på botten du låg. Hur jobbigt det skulle bli för både dig och mig att ta oss igenom det där. Men ens sak lovade jag mig själv och det var att jag aldrig mer ville se den där sorgsna blicken från dig. Att det var min uppgift att få dig på fötter igen. Jag älskar ju dig mest av allt mamma. Du är mitt kött och blod och jag vet att du hade gjort samma sak för mig. Tillslut tog du dig igenom det. Vi tog oss igenom det tillsammans och ingen person har betytt mer än vad du har gjort sen dess. Du blev inte bara min mamma. Du blev också min bästa vän.

 

Du brukade jämt säga ''nu är det du och jag mot världen Nisse'' För vet du mamma? Det är det också.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0