Jag är bara tvungen. Tvungen att bryta ihop emellanåt. Och jag tror att ju mer öppen jag har tvingat mig själv att vara desto mindre kan jag hoppas på att allt ska bli som förut igen. Desto mer försvinner det också. För det är den absolut värsta känslan. Då kroppen viker sig av gråt och jag brusar upp för minsta lilla. När man går runt och tänker tillbaks på allt som varit och minns allt det vackra som en gång fått dig att le. Det har bara varit så jävla svårt. Man hittar en strumpa under sängen som är hans eller ett ljudklipp på mobilen där vi ligger och skrattar och inte alls är främlingar för varandra. Minsta lilla detalj gör ont. Men jag är glad över att jag har varit så kär i någon. Att jag fått känna den där tryggheten och blivit överöst med kärlek varje dag. Att jag har älskat någon. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Det finns där och kommer alltid göra.