Det fanns en tid.
En tid då allt passerade. Då tänkte man inte på vad klockan var. Man tänkte inte på hur man såg ut eller hur veckan skulle sluta. Man var fri sprallig och hög på livet. Min tid på gymnasiet har varit den bästa. Jag har inte haft en lugn stund någonstans. Läxor, prov, lärare, en röd mediakorridor och en svart skinsoffa. Allt är nu historia. Man har pluggat på det där matteprovet hela natten. Dansat på hemmafester, druckit äppelcider och pratat om allt dagen efter i skolan. Flirtat runt tills man hittade någon man trivdes med. Någon som man delade skratt sorg och säng med. Jag som inte ens trodde på kärlek. Fan vad fel jag hade.

Jag är så himla lycklig just nu. Så glad över att jag har träffat så otroligt fina personer under dessa tre år. Min klass. Min underbara klass där alla individer har sin egna speciella charm och värme. Fan vad jag kommer att sakna er. Någonstans längs den slingrig stigen så har den lett mig till där jag är idag. Tre år av vänskap. Två år av kärlek och sista året har varit en process att hitta tillbaka.

För idag är jag tillbaka. Mer än någonsin. Jag kommer springa ut med betyg som jag är stolt över, en frukostbok som äntligen är färdigtryckt och ett leende som inte går att beskriva. Jag är inte samma nervösa tjej som klev innanför Rodengymnasiets dörrar för tre år sedan. Jag är något annat. Jag vet inte vad jag är än. Men nu är det dags för mig att ta reda på det.

För nu tar jag studenten. Fyfan vad jag är bra.