Det så kallade vuxenlivet.

Och jag sörplar i mig det där heta kaffet. Sitter runt ett bord med högt uppsatta kommunchefer varje måndagmorgon. I fikarummet möts jag av skratt. Jag sitter tyst på en blå tygstol och observerar. Tyst och återhållsam. Jag har ju faktiskt inget speciellt att dela med mig av. Nyfikna tanter frågar hur länge jag ska praktisera här och en annan påstår att mina ögon är mandelformade. En grafiker mailar och ger massvis med bra och betydelsefull feedback. Det känns kul. Det känns vuxet att dra jobbkortet och gå upp för alla trappor till ett kontor varje dag där människor jobbar intensivt för att göra kommunen bättre. Även fast det kanske inte är rätt forum för mig. Även fast jag kanske inte brinner för det här så lär jag mig. Jag lär mig så sjukt mycket. Och jag tror också att det är nu jag laddar. Laddar inför mitt språng. Språnget ut i det okända och det så kallade vuxenlivet. För idag är det ju bara 88 dagar kvar till studenten och idag är jag inte rädd längre. Jag kommer springa ut från den där skolan till en ny framtid och vara så jävla okrossbar. Så är det bara. 

Kommentarer
Postat av: alice

men vad härligt att läsa!! jag (och två till i klassen) va också på kommunhuset på praktiken i trean, och precis som du säger så kanske det inte är rätt forum men ändå lärorikt!

2013-03-18 @ 15:30:08
URL: http://alicetollbring.blogspot.com/
Postat av: esma

så himla fin och fint skrivet!

2013-03-18 @ 20:49:36
URL: http://esmasternersson.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0