Ljusets låga brinner starkt i det mörka vardagsrummet. Han andas tungt och det är varmt i luften. Pappa möter mig med en vädjande blick som ljudlöst ropar på hjälp. Han ser ändå så omsorgsfull ut men jag vet att han är rädd. Jag får en klump i magen när jag blickar mot sjukhussängen där han ligger. Så tunn. Så skör och smal. Nästintill livlös. Hon som sitter på en stol mitt emot mig tittar på sin man med en varm kärleksfull blick samtidigt som jazzmusiken hörs mjukt i bakgrunden. Hon sitter hukandes vid sängkanten och håller handen mot hans ben. Alla är tysta. Jag går fram och klappar honom på handen och viskar hejdå. Han nickar plötsligt. Även fast han kanske inte är där så finns han ändå kvar. Jag och min familj går tysta hem. Sitter tysta i bilen och tysta med varsin kopp te senare den kvällen. Livet är bara så jävla orättvist. Här sitter jag med hela mitt liv framför mig samtidigt som en oskyldig människa just har tagit sina allra sista andetag. I morse klagade jag på att Sverige är ett skitland för att det är så kallt ute. Jag gnällde över en halvtorr kycklingbit till lunch. Jag grät över kärleken som inte längre finns där för mig men vad fan gör det. Sorgen är stor dagen då min farbror gick bort. Men det var också en dag som verkligen fick mig att tänka till.