Jag stiger på bussen i det dunkla novembermörkret. Sätter mig längst bak så man slipper hälsa om det skulle kliva på någon man känner. Tar upp hörlurarna från min tygpåse och lutar mig tillbaks på sätet. Sista lektionen väntar i Stockholm och den kalla rutan pressas mot min kind samtidigt som träd, åkrar och bilar svischar förbi. Jag känner fortfarande smaken av kaffe efter alldeles för många koppar på jobbet. Den här veckan har nog varit den mest intensiva någonsin. Men den har givit mig så mycket. När jag kommer på mig själv le påvägen hem från jobbet studsande längs trottoaren. När barn visar uppskattning genom att göra små detaljer eller att finna gemenskap och ha roligt under lektionstid. Det slår bort varenda ond tanke i hela kroppen. Snart är den här tiden slut och jag lämnar den med en gnutta sorg men också med en stor tacksamhet.

Ibland kan man behöva skriva ner alla sina känslor på ett blankt papper. Som man sedan river sönder i tusen små bitar.

Det känns faktiskt bättre. Lovar.

 

Dessa ord har följt mig i fyra dagar när jag satt i lunchrummet på jobbet. En man som varit lärare i snart hela sitt liv sa det till mig och som fick mig att tänka till en smula. Det finns så mycket annat där ute som måste upptäckas. Jag har sån hatkärlek för det här landet. Jag vet inte om jag vill bo här resten av mitt liv. Det finns så mycket annat man kan göra. Så sjukt många andra saker än att bara vara här. Jag vill så mycket just nu. Ena dagen vill jag åka på språkresa. Andra dagen till jag bo i New York och plugga. Sen vill jag åka till Afrika och volontärarbeta. Alltså stanna upp lite. Jag är kvar här nu och här är ju allt jag faktiskt älskar. Hatkärlek är ändå den sanna kärleken. Ibland måste man ta tillvara på det som får en att må bra. Så jag gör det. Samlar kraft och lägger energi på det som faktiskt får mig att må allra bäst. Allt ifrån träning, till thaimat med en fin vän med tända ljus.Till att korka upp en flaska bubbel och skratta och dansa. Livet är för kort för att grubbla. ''ibland måste man kasta sig över stupet för att sedan se vart man hamnar''  Med tiden så löser sig det mesta. Det tror jag också. 

Jag blir räddad hela tiden. Räddar mig själv från att inte känna mig ensam. Jag kan gå själv längs hala gator i den här eviga januarikylan utan att känna efter. Jag blir heller inte avundsjuk när jag ser ett par hålla handen på bussen och se sådär nykära ut. Jag blir mer glad över det jag ser. För att jag vet ändå vad som väntar. Jag vet att hemma väntar en god middag. Hemma är det varmt och tryggt och jag har två mango i min tygpåse som ska ätas upp. Synd bara att den andra är mosad. Jag vet också att nästa år vid den här tidpunkten kommer jag inte gå här. Då kommer jag gå längs en strand med sanden mellan tårna och varma vindar fläktandes i mitt fräkniga ansikte på andra sidan jordklotet.

Har myst ner mig i sängen med en påse naturgodis och ett extremt rött äpple som jag bara var tvungen att köpa! Liten egentid sådär. Är så himlahimla trött och känner mig en gnutta förkyld. Vädret lurar en verkligen den här månaden. Jag satt och stirrade ut genom mitt fönster och insåg att det känns nästan kallare än någonsin ute. Eller så är det bara jag som har plockat fram vårkläderna för tidigt. Det börjar i vilket fall som helst bli lite grönt och fint. Det gör mig glad. Något som gör mig mindre glad är att jag har tycks ha tappat tidsuppfattningen en aning. Att jag har en hel del grejer som måste göras med både skola, praktik och här hemma. Men istället stoppar jag huvudet i sanden och gör allt förutom det som egentligen måste prioriteras först. Finns ju så mycket roligare saker att göra. Som att äta naturgodis och kolla sex and the city tillexempel.

Det kan vara så svårt vissa dagar. En fysisk påverkan i hela kroppen. Kan inte ligga still och går upp kl åtta fast man egentligen har sovmorgon till halv ett. Brukar tänka att de flesta reagerar på livssvårigheter genom att anstränga sig ännu hårdare. Jag gör nästintill tvärtom. Vanligtvis. Jag är verkligen min största fiende. Känslan att bara känna sig så otillräcklig uppstår som en klump i magen hela tiden. Orkar inte. Jag orkar inte med att det ska brännas bakom ögonlocken så fort en konflikt uppstår. Orkar inte berätta eller förklara. Ser ingen utväg eller mening i det. Orkar heller inte vara den som tar tag i saker. När det positiva bara vänds till det negativa. Skulle göra vad som helst. Verkligen vad som helst för att slippa befinna mig i den här äckliga lilla hålan just nu.

Upp och ner. Ner och upp. Nu är jag bara så trött, hostig, ensam och destruktiv. OKEJ Johanna. Det är okej att tycka synd om sig själv ibland. Men har gjort det tillräckligt nu. Undrar bara sen när slutade människor bry sig och hur blev plötsligt jag så negativ? Fan.

Orolig känsla i magen över att det faktiskt bara är några ynka veckor kvar av detta sommarlov. En förändring. Saknad. Omställning. Besvikelse. Vet inte vilket som är bäst egentligen. Tur att det finns värre saker. Saker som man själv inte ens tänker på. Men som faktiskt finns. Tur att det faktiskt finns modiga personer. Som Julia tillexempel.