Tusen, miljoner, miljarder ser oss fast det är så mörkt.

Lyckorus efter en helg som den här. Har träningsvärk i magen efter att ha skrattat konstant både fredag-lördag. Bästa helgen på länge. Åh. Känslan som jag har nu vill jag alltid ha i kroppen. 

Drömmar som snart blir verklighet.

Jag drömmer om höga bergstoppar, tussiga moln och marknader med tusentals grönsaker och kryddor. Jag drömmer om värme, solbränd hy och klarblått vatten. Kanske börjar jag få resfeber? Jag tvingar mig upp på morgnarna fast regnet piskar mot fönsterruntan som gör att jag kurar ihop mig under duntäcket och snoozar tre minuter till. Barnen på jobbet ger mig smeknamn och blir allt duktigare med deras matlagning på mina lektioner. 
 
Jag pressar in vettig kunskap efter varje torsdagsföreläsning på Berghs och vill verkligen få ut något av det jag skriver. Skriver tills jag somnar med datorn på magen. Skriver till jag somnar på bussen hem. Blir aldrig nöjd. Men inser att det fan duger. Jag lär mig ju. 
 
Har satt upp en ljusslinga längs klädstången i mitt rum som ger en slags julkänsla. Ernst pratade igår om julen på radion och sa att vi svenskar är alldeles för tidiga med pyntningen. Kanske är det lika bra eftersom jag inte kommer få någon jul i år. Istället kommer julkulorna bytas ut mot kokosnötter, julgranen mot vajande palmer och julskinkan mot wook. Det gör mig ingenting. Så länge jag får se det som endast nu består av drömmar så kommer jag ha den bästa julen någonsin. 

Dissolve me.

Har klippt håret, skaffat jobb och köpt ett par nya skor. Jag är omringad av barn och lärare om dagarna. Har fått ett eget skrivbord och tre nya nycklar som hänger på nyckelknippan. Jag får undervisa i hemkunskap. Mina kläder doftar chokladmuffins när jag kommer hem. Mitt rum är alldeles för stökigt. Jag längtar tills jag får långa sovmorgnar och en färgsprakande höst. Imorgon tar jag bussen till stan för att gå på min första lektion på Berghs. Pirrig, nervös och pepp. 
 
Den här låten lyssnar jag på helahelahela tiden också. 

Allt.

Vi vandrar på mörka gator med höga förväntningar kring vad som kommer ske. Jag och några vänner trängs hela natten i en för liten säng. Yra och trötta efter alkohol och dans. Jag somnar in till musiken och tryggheten. Tre månader som nybliven student. Tiden passerar och man längtar i veckorna tills det ska bli helg. Då kroppen fylls av impulsivitet och skratt. Då allt det sjuka händer. Man smsar, pratar och skriver om allt dagen efter. Nya kompisar och ny energi. Bara sådär. Och jag vet att jag mår bra nu. När allt som kan liknas med ilska och sorg som varit under hösten äntligen lyckas glida ur kroppen finns det bara lust och glädje kvar. Ändå är det förflutna mycket svårare att springa ifrån än vad jag någonsin hade kunnat tro. Men att kombinera jobbiga långa arbetsdagar med att åka ut till landet, ha sovmorgon, åka till Åland bara sådär och springa barfota på fuktigt gräs och ta ett kvällsdopp gör ändå så mycket. Eller att sitta i en etta där ölburkar och disk fyller rummet och vi äter skagenröra på några plastpåsar så skrattar vi bara åt situationen. För vi lever. Det är sommar. Jag är nitton år och har hela världens framför mina fötter.
 
Klart slut. 

Lever bara så mycket just nu.

Skivor, fester, varma kvällar, spontanitet, vin, sushi, barbent, sena nätter, hemgång längst tomma gator, somna tryggt vakna av skratt. Tidiga morgnar, jobba, jobba lite till, dansa, studentmottagning, grillat, spänning,  limesmak, barfota och mängder av skratt och fina stunder. Åh vad livet är fint. 
Snartsnartsnartsnart.

Turning into something real

Klockan är sju och det är fortfarande ljust ute. Det doftar sommar när jag cyklar hem från jobbet. En blandning av blöt assfalt och friskt gräs. Det är maj och när jag kikar ut från skolans fönster med en solbränd nästipp så har naturen blivit dubbelt så färggrann. Jag inser att snart är allt över. Och jag är så glad. Så glad över att jag är hel igen. 

Det kommer aldrig vara över för mig.

Det är fortfarande för kallt för min svarta jeansjacka. Men jag envisas med att ha den ändå. Jag har haft så underbara dagar det här lovet. Varit så ledig man kan bli. Och jag har insett att det finns så mycket saker man ska vara tacksam över. Så mycket saker som kan göra så fruktansvärt ont. När till och med det otänkbara händer. Saker som river upp gamla sår. Och det är konstigt hur allt påverkar en. Hur stark man blir. Livet är så sjukt knäppt bara. En tragedi fylld av glädje. Men vi lär oss. Ju mer sand som rinner genom vårat timglas desto klarare ser vi det. Vi är bara människor. 

Det så kallade vuxenlivet.

Och jag sörplar i mig det där heta kaffet. Sitter runt ett bord med högt uppsatta kommunchefer varje måndagmorgon. I fikarummet möts jag av skratt. Jag sitter tyst på en blå tygstol och observerar. Tyst och återhållsam. Jag har ju faktiskt inget speciellt att dela med mig av. Nyfikna tanter frågar hur länge jag ska praktisera här och en annan påstår att mina ögon är mandelformade. En grafiker mailar och ger massvis med bra och betydelsefull feedback. Det känns kul. Det känns vuxet att dra jobbkortet och gå upp för alla trappor till ett kontor varje dag där människor jobbar intensivt för att göra kommunen bättre. Även fast det kanske inte är rätt forum för mig. Även fast jag kanske inte brinner för det här så lär jag mig. Jag lär mig så sjukt mycket. Och jag tror också att det är nu jag laddar. Laddar inför mitt språng. Språnget ut i det okända och det så kallade vuxenlivet. För idag är det ju bara 88 dagar kvar till studenten och idag är jag inte rädd längre. Jag kommer springa ut från den där skolan till en ny framtid och vara så jävla okrossbar. Så är det bara. 

Året 2012.

Det här året kan lätt beskrivas som det mest händelserika och jobbigaste året någonsin i mitt liv. När jag kollar tillbaks i arkivet så ler jag. Jag ler över att det varit så mycket fina stunder. Men jag väljer också att inte gå tillbaks allt för mycket eftersom det fortfarande gör ont är titta tillbaks. Jag har då och då skrivit ner mina känslor och uttryck i sparade dokument på datorn. Något som jag tänker visa för att själv minnas hur det var. Man måste vara på botten för att sedan inse vad man vill och kunna må såhär bra som jag gör idag. Det här nya året ska bli så himla bra har jag bestämt!
 
2012 – 09- 05
Förlåt säger jag desperat när jag står i din hall för sista gången med blå jeansjacka och utsmetad mascara. Det är 4 september och jag äter marknadsgodis till middag när jag kommer hem. Ordet förlåt har nästan tappat sin mening och jag har nog aldrig varit så besviken på mig själv. Morgonen därefter tar jag fram två tekoppar och inser sedan att han inte finns där längre. Varje natt den veckan så drömmer jag att vi är ihop igen. Och varje morgon är vi inte det. 
 
2010-10- 5
Julia står i dörröppningen med kortbyxor, glasögon och damsugaren i högsta hugg. Innan dörren öppnas är jag bara så jävla ledsen. Jag har en kebabrulle och en avokadosallad i väskan som vi ska äta till lunch. Jag kan inte låta bli att skratta åt henne när hon står där och ser allmänt rolig och inbjudande ut. Allt känns direkt tusen gånger bättre. Jag är ju faktiskt inte ensam.
 
2012-09-04
Sanningen är ju den att jag bara är så förbannat rädd. Rädd för att stå på de där två benen själv. Livrädd över att inte kunna klara av alla hinder som jag nu kommer att möta själv. Rädd över att vänja mig av med att inte  ha någon pillandes i håret eller som kliar mig på ryggen när jag inte kan sova. Skiträdd för att inte ha någon som skrattar åt mina konstiga skämt, eller som ligger i min säng och spelar mobilspel på kvällarna. Någon som känner mig sådär djupt och vet exakt vad jag ska ha i födelsedagspresent. För jag minns verkligen inte vem jag var för 1 ½ år sen. Jag gör verkligen inte det. Helvete vad ont det gör. 
 
2012-09-27
Vägde mig för första gången och kunde konstatera att jag gått ner 6 kilo. Så ovärt. Så onödigt och så inte jag. Känner mig tunn och frusen. Mamma göder mig iallafall. Emma med som pressar i mig äckliga fiskpinnar som det serveras till lunch i skolan. Jag orkar knappt lyfta gaffeln. Hon torkar omsorgsfullt bort mina tårar som rinner längst kinderna ner i maten som jag inte ens vill äta upp. Det går inte att beskriva hur ont det gör. Det känns heller inte som någon riktigt förstår. Sara Borg köper te åt mig i skolan. Jag får fina peppande sms. Folk kramar om och säger att det blir bättre snart. Jag har ont i hjärtat, ont i magen, ont i själen. Ja, ont överallt. Det liksom går sönder där inne. Något har brustit inom mig och det känns som att det aldrig kommer att bli bra igen. Jag är splittrad, sorgsen och så jävla förbannad. Jag äter iallafall glass varje kväll. Går och handlar hallonglass, frusna bär och olika torrvaror och bakar bröd. Det går i och aptiten kommer sakta men säkert tillbaks. Kvällarna är min fristad. Då smärtan avtar en aning och saknaden inte alls är lika stor. Då mamma istället kokar te, bakar äppelkaka och vi ligger i soffan och kollar på halvdåliga humorprogram på fyran. Hon håller mig i handen och faktiskt så hjälper det.  
 
2012-09-29 
Ligger och kollar Disneyfilmer varje kväll i veckan. Jag blundar, slappnar av och mår okej. Ligger och skrattar högt åt Klaras och mina knäppa sms som får mig på bättre humör. Går till skolan, går hem från skolan. Sover. Sover lite till. Ligger på golvet i mitt rum och lyssnar på yesterday was hard on all of us med fink. Funderar. Ja jag har verkligen lärt mig att slappna av på mitt egna lilla vis. 
 

2012-11-23
Jag har alltid sagt att jag ogillar småbarn. Bebisar som skriker i mataffärer, drägglar, fiser, rapar och bara är allmänt jobbiga. Min åsikt tog en tvär vändning igår när jag fick hålla i Sara & Julias minsta kusin bebis på deras 18 årsdag. Luften gick nästan ur mig när jag fick hålla i den lilla varelsen. Små minimala händer som håller sig fast runt halsen. Två blåa nyfikna ögon och den klassiska bebis doften om huvudet. Åh, jag som ogillar barn tänkte jag. Nu vill jag ha 10 barn själv helt plötsligt.

Jag har lärt mig hur otroligt viktigt det är med bra vänner. Hur glad man blir av få skratta av sig och ha kul tillsammans.
2012-09-07
Idag sa min körskolelärare att jag hade fina ögon. Det gjorde hela min dag.
 
2012-10-20
Jag springer tills jag nästan får kväljningar. Springer till hysterisk musik som trycker ut alla smärtsamma känslor. Jag måste stanna upp för att gråta efter 7 kilometer. En äldre man springer förbi och kollar lustigt på mig när jag står med händerna för ansiktet och stirrar rätt ner i marken medans tårarna sprutar ut. Jag hulkar, gråter, svär, skriker. Allt på en gång. Jag reser mig sedan upp. Springer om gubben och springer hem igen. 
 
2012-09-04 
Andreas har gjort en musiklista som peppar mig. YOhanna heter den. Jag blir glad och går och lyssnar på hela tiden. Fan vad snäll han är och hjälp vad han får mig att skratta överdrivet mycket.

2012-12-02 
''Jag fattar allt och ingenting, där stod ju du som alltid skulle va min'' sjöng Krunegård på scenen i vår lilla håla Norrtälje en snöig vinterkväll 1 December. Själv står jag med en mjölkdrink i handen och gungar i takt till musiken med Julia bredvid mig i folkvimlet. Jag är 18 år, glad och pirrig. Jag är där för att dansa och ha så jävla kul och skita i allt annat. Hela världen är så underbar, om man är korkad tom och glad å ja, det e jag också den kvällen.
 
2012-12-07
Jag vill bara ha det där varma bröstet mot min rygg när jag sover. Eller det där leendet som skiner upp när han ser mig. Dom där nya mjuka läpparna. Det där svarta kaffet på morgonen. Sen går jag från den där lägenheten. Kommer till skolan. Lite försenad och slarvigt sminkad och håret halvrufsigt. Ler och låter dagen passera som vilken dag som helst med en ny känsla inom mig. 
 
Begravning 29/12
Det var något fint. Något jag inte upplevt förut men något alla borde få uppleva. Att få gråta av sig all sorg, saknad, kärlek och samtidigt finna en gnutta glädje. Att minnas en person. Att äta den där stekta strömmingen eller att hans favoritgodis stod på bordet är bara så fint. Att minnas en person som den var och inte för att den har försvunnit.  
Tanken slår mig ibland vad som hade hänt om mitt liv inte såg ut som det gör idag. Hade jag fortfarande varit samma person som jag var i början av 2012? Jag har vuxit och blivit både starkare och klokare. Även fast jag då och då faller ner och saknaden gör fruktansvärt ont så går det ändå. Man får lära sig själv att slå de tankarna åt sidan och isolera sig i sin egna lilla bubbla. Jag tror faktiskt att allt händer av en anledning. Det var många avsked det här året. Det gör ont när jag tänker på det. Något som hela tiden skaver och ömmar där inne hjärtat. Men avtar det gör det. Mycket har hänt och många saker har förändrats. Nya människor man träffat, de man kommit närmre, eller de som försvunnit ur ens liv. Jag försöker alltid tänka att allt händer av en anledning. Och ja. Det gjorde det också. Nu ser jag fram emot  2013. Ett helt nytt år med nya möjligheter. Året som kommer att bestå av en sprakande student, lycka, skratt, resor och att få vara självständig.

För nu finns du inte längre kvar.

Ljusets låga brinner starkt i det mörka vardagsrummet. Han andas tungt och det är varmt i luften. Pappa möter mig med en vädjande blick som ljudlöst ropar på hjälp. Han ser ändå så omsorgsfull ut men jag vet att han är rädd. Jag får en klump i magen när jag blickar mot sjukhussängen där han ligger. Så tunn. Så skör och smal. Nästintill livlös. Hon som sitter på en stol mitt emot mig tittar på sin man med en varm kärleksfull blick samtidigt som jazzmusiken hörs mjukt i bakgrunden. Hon sitter hukandes vid sängkanten och håller handen mot hans ben. Alla är tysta. Jag går fram och klappar honom på handen och viskar hejdå. Han nickar plötsligt. Även fast han kanske inte är där så finns han ändå kvar. Jag och min familj går tysta hem. Sitter tysta i bilen och tysta med varsin kopp te senare den kvällen. Livet är bara så jävla orättvist. Här sitter jag med hela mitt liv framför mig samtidigt som en oskyldig människa just har tagit sina allra sista andetag. I morse klagade jag på att Sverige är ett skitland för att det är så kallt ute. Jag gnällde över en halvtorr kycklingbit till lunch. Jag grät över kärleken som inte längre finns där för mig men vad fan gör det. Sorgen är stor dagen då min farbror gick bort. Men det var också en dag som verkligen fick mig att tänka till.

.

kom igen nu Johanna.

Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod.

Det går bra nu. Jag andas ut i den friska höstluften. Tar en titt omkring mig och märker hur otroligt färgstarka alla träd har blivit. Hur kyligt och blött klimatet är och vad fort tiden har gått. Jag har verkligen glömt hur mycket jag älskar den här årstiden. Hur mysigt det är när det regnar på nätterna. Eller doften av blöt asfalt blandat med höstlöv som nu omger marken. Jag står på mina egna ben nu. Tar en dag i taget och känner mig faktiskt starkare. Även fast jag sover förjävligt så gör det ingenting. Jag börjar ändå känna en viss ro i mig själv. Tryggheten kryper sig sakta men säkert tillbaks. Det känns som att den här hösten inte blev riktigt som jag tänkt mig. Det har varit ett rent helvete vissa stunder. Men äntligen. Äntligen börjar det se ljust ut igen.

Stealing my heart and brain.


Jag hittar faktiskt på saker varje dag. Sysselsätter mig själv. Även om jag inte vill, även fast jag inte orkar. Man ställer sig upp. Man äter envist upp den där frukosten. Man går till skolan. Det finns ögonblick som sticker knivar i min mage. Men dagarna går fort och jag har somnat de två senaste nätterna på världens skönaste & tryggaste madrass bredvid Julia. Man måste orka resa sig. Man måste älta och berätta saker om och om igen. Måste tänka positivt. Ensamheten är bara en sån otroligt olidlig känsla.

Come on skinny love.

När jag bläddrar bland mitt fotoarkiv, finner gamla kvitton under sängen och hör vissa låtar så minns jag alla fina stunder av den här sommaren. 10 veckors ledighet har bara flugit förbi. Hur bra den här sommaren än har varit så är den slut nu. Ikväll känner jag mig bara skärrad och fundersam. Orolig och rädd. Jag är rädd för skolstarten. Rädd av att livet plötsligt kan göra en sån tvär vändning och rädd över vad hösten har att erbjuda. Men imorgon ska jag ändra på det. Ta mig i kragen och sluta vara rädd.  

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont

Är verkligen urusel på att komma igång med saker. Samtidigt som jag har massa idéer och tankar i skallen som bara vill ut. Kanske är det mycket som händer just nu bara. Tankar hit och dit. Ena stunden sitter jag & skrattar med en fin vän nere på stan, och en timme senare ligger jag i fosterställning och gråter i sängen. Svårt att sätta fingret på vad det är. För komplicerat att ens uttrycka själva orsaken. När jag väl kommer igång vet jag att jag är hur produktiv och snabb som helst. Kanske låter det klyschigt med det är så mycket tankar som fladdrar iväg på förbjudet håll och saker som bara inte får hända just nu. Idag har jag stirrat in i skoldatorn i tre timmar och äntligen skrivit klart en betydelsefull uppgift. En rätt stor tyngd från mina axlar har lättats. Nu fattas bara den andra halvan. Höjdpunkten med den här dagen var ändå att få lite tid med världens bästa Lisa över en mysig middag på G. Nu ligger jag utslagen i sängen. Klockan står på sju imorgonbitti. Jag är trött. Måste plugga i kväll. Måste plugga imorgon bitti. Åh suck. Nu vill jag bara ha sommarlov mer än någonsin & få tillbaka mitt självförtroende

Overthinking

- Idag har jag rusat runt på stan och gjort ärenden åt praktiken.

- Imorgon ska jag göra tomatsoppa som jag ska fota och skriva recept om (förhoppningsvis kommer det publiceras i tidningen, wiii)

- Jag har ätit urgod lunch med Julia & Emma på pelikan ♥

- Köpt nytt smink för en gångs skull...

- Ätit mina favoritmackor i solen med en bra bok på terassen

- Och nu ligger jag i sängen efter en kväll på konstkursen nere på stan med mamma.


Okej, såhär är det. Jag har glömt att berätta att jag har två veckors praktik framför mig den här månaden. Jag får uppgifter som är helt okej och jag trivs. Ändå gnager det sig en känsla inom mig som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Vill istället glömma den och fortsätta tänka i samma bana som jag alltid gjort. Kanske slutar allting som en löjlig klyscha med ouppfyllda mediadrömmar och istället en framtid hos grabbarna nere vid ån. Åh jag orkar inte tänka på framtiden. Den gör mig rädd. Den skrämmer mig till och med. Fast jag har egentligen inte har några speciella drömmar jag måste uppnå. Vill bara skriva lite. Förut visste jag exakt vad jag ville. För jag har mina egna ideologier och vet verkligen när jag trivs och när någonting känns bra. Men det här känns inte bra någonstans. Men jag antar att det här är en del av planen att bli vuxen. Planen att bli självständig kanske


11.

Istället för att beskriva mitt år i massvis med bilder så väljer jag att skriva en text om det här året istället. Jag vet, väldigt lång men 365 dagar är en rätt lång tid.

 

Januari

Var en väldigt underlig månad. Ganska spontan vill jag minnas. Brunbränd och precis hemkommen från den varma arabiska halvön där jag nog aldrig har njutit så pass mycket som jag gjorde där. Av just ensamheten och att bara få koppla bort allt för stunden. Läsa böcker. Umgås med mamma & pappa som man annars glömmer bort att göra hemma. Även mobilen var avstängd i princip hela resan förutom på julafton. När jag sedan kom hem väntades nyår som förväntades att firas stort. Dock slutade det ganska kasst. Inga skor och frusna fötter. Vandrade längs dom snötäckta gatorna med världens hjälpsammaste vänner. Var så glad och lycklig på samma gång. Men ändå så singel, vilsen och korkad. Jag började träffa Lisa ofta i Januari. Åt muffins hos henne. Drack te i min källare. Insåg vilken fin vän jag skaffat mig. Jobbade mycket och fick bredare bekantskap. Träffade killar. Gustav. Lyssnade på Mumfords and sons när jag vandrade klockan sju en tidig morgon i vinterkylan upp till jobbet. Hade en mysig trerättersmiddag hemma hos Julia med Emma, som jag sedan vandrade hem med i vinterkylan och sov tättintill under hennes varma duntäcke. Min fina bästavän. Min syssling klara kom också på besök den här månaden. Saknar henne jättemycket nu. Tänk att en relation kan vara så stark trots ålderskillnaden. Det tycker jag är rätt coolt. Hade halloween-middag hos mig, hade fest hos mig. Fest hos Rebecca i hennes lägenhet som slutade med att jag hamnade på den mest konstigaste festen jag varit på hela mitt liv. Resten av kvällen var pirrig och full med överraskningar. Var förvirrad men höll ändå humöret uppe. Skolan rullade på bra men var så väldigt ofokuserad. Allt saker och handlingar bara kretsade runt mig som en halvljummen soppa som jag inte hade någon koll på. Ingen struktur på mitt liv för fem öre. Hade ingen ork till att lägga ner energi åt skolan. Fick som tur ändå hyfsat bra resultat. Gjorde sällskap med Sofia varje morgon till skolan gjorde jag också.

 

Februari

Jag & Julia delade dom första solstrålarna tillsammans ute på min veranda med vinterjackor och mössa. En fin stund med fin musik. Fin Julia. Åt pizza med Elina, Märta & Klara innan vi åkte på 19 års firade vilket var en enormt rolig kväll. Kom i nån slags trotsålder ett tag och var allmänt tonårig. Men fick ett fint sms av pappa som gjorde mig glad en dag. Umgicks mycket med Elina. Sov också ofta brevid Julia i hennes lilla säng eller på madrass på golvet. Älskar att sova där. Gjorde middag varje torsdag. Var ute och sprang då & då för att få tankarna på annat.

 

Mars

Jag beställde festivalbiljett. Åt pannkakor med drottningsylt med Emma. Tränade ofta. Började hänga med Ludwig som var en sån fin vän bara. Verkligen jättebra kille att prata med. Exakt vad jag behövde när allt var som värst. Vi sov hos varandra. Han hos mig, jag hos han. Vi möttes upp sent på kvällskvisten. Jag kom till han när han var ledsen & han kom till mig. Men bara som vänner. Min favoritkille. Emma, Julia jag och Ludwig fikade väldigt ofta vilket var hur mysigt som helst. Drack varm choklad på hörnan. Vi käkade kina, gick på bio. Alla mina favoriter i en smäll. Fyfabian vad jag trivs med er. Somnade i Emmas soffa medans vi kollade på last song och hela jag blir så avslappnad i hennes närvaro. Hade spelkväll med Märta, Philippa & Ludwig i min källare. Gjorde kålsoppa med My & Julia. Valde fel krets. Gjorde bort mig och ville bara försvinna. Sårade L. Tänkte inte mig för utan gick bara på vad som kände bäst för stunden. Hur främmande saker kan vara så otroligt spännande. Nu var jag tvungen att ta ett djupt andetag och bestämma mig. Vilket jag också gjorde.

 

April

Är månaden jag kommer ihåg minst av alla. Kanske för att jag helt plötsligt blev kär. Att jag faktiskt bestämde mig. Jag började tänka om. Nu hade jag på något vis äntligen vaknat. Mådde bara så bra. Mamma fyllde år. Emma kom förbi så fin som hon bara kan vara. Jag och Ludwig blev tillsammas. Både min bästavän och pojkvän. Vi åkte till Norrland, vi lärde känna varandra på ett nytt sätt. Vi låg på hustaket och pratade medans han strök sina fingertoppar i mitt ansikte och sa att han älskade mig för första gången. Vi cyklade. Vi höll varandra i handen i skolkorridoren. Vi gjorde i princip allt tillsammans. Det fanns inte längre något jag. Nu var det vi. Han & jag. Att vara borta från varandra i några timmar var bara skitjobbigt. Hamnade i någon slags kärleksbubbla som gjorde att jag slutade tänka på dom andra i min närvaro. Tänkte inte på det. Struntade i det. Kom med ursäkter. Ville bara vara med honom. Tänkte mycket på Julia den här månaden. Ville hjälpa henne. Önskade varje kväll kl 22.22 att allt skulle bli bra igen.

 

Maj

Kan man säga att jag spräckte kärleksbubblan en aning och började få kontakt med min vänner igen. Allt kändes nu främmande. Så mycket jag missat. Allt började så småningom lägga sig och kännas normalt igen. Bakade jordgubbstårta den 24 maj medans äppelblommen blomstrade som mest. Jag fyllde 17 år. Den jobbigaste åldern enligt mig. Var på singö och åt god mat. Låg och lyssnade på Julia när hon pratade i sömnen. Längtade ännu mer till sommarlovet. Fick en jobbig infektion som kommer sitta i hela livet. Tog så mycket energi den här månaden men med tiden gick det över. Lättnad. Solade med Emma och Julia på altanen. Åt grillspett. Åkte in till sthlm två kvällar irad för att dricka chailatte på mitt och Ludwigs café Albert på Östermalm. Käkade mango med Emma i parken. Skrattade. Inga bekymmer.

 

Juni

Var en fin månad. Invigde den med musik från massa nya band som släppt nytt. Åt jordgubbar med Emma & Märta. Bländades av Emmas fina tänder. Så jävla fin. Tänkte mycket på Julia. Hon är värd det bästa. Fick min nya macbook. Det blev skolavslutning som spenderades i parken med en full kille. Upp tidigt nästa morgon för att fira Maja som tog studenten med släkt och vänner. Åkte till singö på helgerna. Åt efterrätt med klara på G. Hade roliga sommarkvällar och mådde bra. Firade midsommar med Ludwig ute på singö med familj och släkt och åt supergod mat. Nakendopp mitt i natten med världens finatse solnedgång och världens finaste kille. Hade blomsterkrans. Vått fuktigt gräs och barfota. Så mycket sommar som det kan bli. Veckan efter midsommar åkte vi till p&l vilket var galet kul. En sån festival går nästan bara att beskriva med bilder. Trots att det var riktigt vidrigt så hade man ändå så kul. Stog nästan längst fram på maskinen med Emma och vi skrek halsarna av oss. Jag & Sara Spehar har nog aldrig skrattat så mycket där en kväll heller. Riktigt kul var det och vilken vecka. Oförglömligt.

 

Juli

Sommarlovet fortsatte. Utan sommarjobb och utan skor. Sprang barfota på singö med Kim och Klara. Vi badade. Bakade. Spelade kort. Myste. La nät. Fiskade. Åkte till Norrland en vecka med Ludwigs familj och hade det jättemysigt. Inget nätvärk och ingen mobil tillgänglig. Nu hade vi också 100 dagar tillsammans. Började lyssna på little dragon och umgicks med vänner. Långa sovmornar och vaknade upp i en varm famn varje morgon.

 

Augusti

Nu började man märka att sommaren tonade ut. Åkte till Stockholm och gick i gamla stan. Var på avskedningsfest hos Petra och hade så himla kul. Jag och Ludwig letade oss skrattandes fram i mörkret hem till hans sommarstuga och stupade i säng runt tre snåret. Dagen efter var det kräftskiva hos mig med god mat och slöa vänner som var trötta från festen. Skolan började också den här månaden vilket var en stor förändring för mig. Började i Täby i ny klass med nya människor. Kändes till en början bra med att tryggt sitta bredvid Maja på bussen. Men kände sen att jag faktiskt hör hemma på rodenskolan med vår muppiga och otroligt fina klass mp10. Det är ju här jag vill ta studenten. Den här månaden for också jag & L till popaganda och lyssnade på musik. Vi sov i en etta på Statshagen. Köpte pizza mitt i natten. Fin utsikt. Mötte också Isabell & hennes syster på poppis. Emma fyllde också år i slutet av denna månad. Det bjöds på tårta och massa gott hemma hos fina familjen Burman.

 

September

Var den månad jag fortfarande gick i Täby men fick dåliga vibbar hela tiden. Kunde sitta och gråta utan anledning på mornarna innan jag satte mig på bussen till skolan. Vet inte varför jag kände så. Gav L en ros och jag och Julia tog en höstpromenad. Läste ut två böcker. Doften av äppelkaka fyllde huset när jag kom hem om kvällarna och jag kollade ofta på satc för att få tankarna på annat. Den serien har alltid varit min räddning när allt annat känns jobbigt. Hade fest hos Isabell och hade det riktigt riktigt roligt. Började också jobba den helgen och tänkte att nu ska jag börja spara pengar till en resa och inte lägga pengarna på massa onödigt. Vilket jag nu ser att jag inte har lyckats med ett dugg.

Käkade på g med Julia. Käkade på g med Märta & Klara. Käkade på g med L. Mycket god mat dvs. Var lättretlig. Kände mig nere. Firade Maja som fyllde 17 år och gav henne fiskbullar och hade en sinnes rolig kväll trots att jobb väntade tidigt nästa morgon. Fikade på tre praliner med Emma & Julia efter min första vecka i rodenskolan tog fart igen. Lyssnade på florence and the machine och var ute o sprang. Hade rött läppstift igen. Klippte kort och firade ett halvår med L.

 

Oktober

Åt jag chokladbollar på pellis och hade mina nya Dr Martens på mig. Började tänka och skriva mycket. Gick på marknaden och åt nougat. Kände lättnad över att vara ledig en helg och hade en fin höstdag i sthlm. Pluggade på ett jobbigt filmkunskapsprov och jag förstår fortfarande inte hur film kunde bli så tråkigt tack vare den kursen. Tack. Inte intressant för fem öre. Mamma anmälde mig till roslagens lucia som ringde upp mig på kvällen när jag satt och åt. Fniss från mammas håll men sura blickar från mitt. Åt avokadomackor med ägg till frukost. Började känna mig ensam. Som att ingen i hela världen riktigt förstod mig. På riktigt. Inte ens mamma. Coldplay släppte nytt och jag njöt av musiken i lurarna påväg till skolan. Började tänka tillbaks mycket. På vad allt har förändrats.

 

November

Började spela piano. Eller försökte lära mig rättare sagt som resulterade att jag nu idag kan spela clocks och blinka lilla stjärna. Ungefär. Dåligt med andra ord. Vill börja spela gitarr. Vill så mycket. Vill bli duktig på någonting. Funderar på att ta en målarkurs i sommar med mamma. Jobbade mycket gjorde jag. Trött hängig, påsar under ögonen och hoppades ständigt på att jag skulle slippa möta någon när jag gick till och från jobbet/gymmet/skolan. Ja överallt. Vart jag än gick. Ville bara vara själv. Kom hem. Satc och vama mackor. Julia fyllde år och det bjöds på supermysig fika hos Ivarssons där hela själen blir glad på något vis. Festade med Emma och gjorde superfina drinkar med henne och Julia. Rolig kväll med mycket skratt och fullmåne påvägen hem. Mörkt. Mörkt hela tiden. Orkade knappt gå till skolan även fast jag var klar med alla uppgifter. Såg ingen mening i att ens öppna munnen och föra ett samtal. Orkade inte. Missförstånd hit och dit. ja ett mörkt slut på den här blandande känsloladdade månaden. Den slutade ialllafall med en lasagne middag hos mig med massvis med fina vänner. Behövde faktiskt öppna munnen och prata och att få skratta. Inte bara ligga i Ludwigs famn och tycka synd om mig själv utan att veta varför.

 

December

Ny månad, nya tag. Det var mitt mål. vilket jag också lyckades med. Åkte till Eskilstuna och åt världens godaste hotellfrukost. Myste runt och började komma på fötter igen. Miike snow släppte ny låt som jag lyssnar på 24/7. Den gör mig glad. Den får mig att blicka framåt. Har börjat måla och illustrera lite för att jag tycker det är kul. Har bokat Coldplay-biljetter tills i sommar vilket också gör mig förtjusande glad. Gillar att läsa modetidningar och tänka ut olika outfits som jag ska bära. Läsa fina texter på den här sidan. Har haft en underbar jul också. Ätit limpmackor. Massvis med god choklad för att jag faktiskt är värd det. Snön syns fortfarande inte till vilket ger mig zero julkänslor. Men det gör verkligen ingenting. Bara jag slipper frysa och mår bra så är jag nöjd. Börjar helt enkelt känna mig som mig själv igen.

 

Vi får nu se vad 2012 har att erbjuda för mig. För nu ska jag fira in det nya året riktigt ordentligt med världens bästa vänner.


Pumped up kicks

Jag funderar väldigt ofta på varför jag har den här bloggen. Vad är meningen liksom. Men har kommit fram till om jag inte hade något ställe att få ut mina bilder/skriva av mig så skulle jag känna mig väldigt instängd. Anonym och okänd som en del faktiskt föredrar. Jag gillar att få uppmärksamhet på rätt sätt. Att folk gillar det dom ser här. Jag är inte ute efter att få hundra kommentarer som man bara skrollar förbi. Jag har den här bloggen för min egen skull. Min offentliga dagbok kan man säga. Så att jag senare kan blicka tillbaks och minnas. Komma ihåg vad jag höll på med när jag var ung. Eller bara bläddra tillbaks om två dagar och bara titta igenom. För det är ju faktiskt för min egen skull jag skriver.

RSS 2.0