Alla frågor skymmer solen.
Jag stiger på bussen i det dunkla novembermörkret. Sätter mig längst bak så man slipper hälsa om det skulle kliva på någon man känner. Tar upp hörlurarna från min tygpåse och lutar mig tillbaks på sätet. Sista lektionen väntar i Stockholm och den kalla rutan pressas mot min kind samtidigt som träd, åkrar och bilar svischar förbi. Jag känner fortfarande smaken av kaffe efter alldeles för många koppar på jobbet. Den här veckan har nog varit den mest intensiva någonsin. Men den har givit mig så mycket. När jag kommer på mig själv le påvägen hem från jobbet studsande längs trottoaren. När barn visar uppskattning genom att göra små detaljer eller att finna gemenskap och ha roligt under lektionstid. Det slår bort varenda ond tanke i hela kroppen. Snart är den här tiden slut och jag lämnar den med en gnutta sorg men också med en stor tacksamhet.
Hur söt får man vara? Värmer hjärtat tusen gånger om.
Det handlar om att tappa bort sig i någons famn och att aldrig vilja hitta vägen ut.
Tusen, miljoner, miljarder ser oss fast det är så mörkt.
Lyckorus efter en helg som den här. Har träningsvärk i magen efter att ha skrattat konstant både fredag-lördag. Bästa helgen på länge. Åh. Känslan som jag har nu vill jag alltid ha i kroppen.
My vision is getting clearer.
Drömmar som snart blir verklighet.
Jag drömmer om höga bergstoppar, tussiga moln och marknader med tusentals grönsaker och kryddor. Jag drömmer om värme, solbränd hy och klarblått vatten. Kanske börjar jag få resfeber? Jag tvingar mig upp på morgnarna fast regnet piskar mot fönsterruntan som gör att jag kurar ihop mig under duntäcket och snoozar tre minuter till. Barnen på jobbet ger mig smeknamn och blir allt duktigare med deras matlagning på mina lektioner.
Jag pressar in vettig kunskap efter varje torsdagsföreläsning på Berghs och vill verkligen få ut något av det jag skriver. Skriver tills jag somnar med datorn på magen. Skriver till jag somnar på bussen hem. Blir aldrig nöjd. Men inser att det fan duger. Jag lär mig ju.
Har satt upp en ljusslinga längs klädstången i mitt rum som ger en slags julkänsla. Ernst pratade igår om julen på radion och sa att vi svenskar är alldeles för tidiga med pyntningen. Kanske är det lika bra eftersom jag inte kommer få någon jul i år. Istället kommer julkulorna bytas ut mot kokosnötter, julgranen mot vajande palmer och julskinkan mot wook. Det gör mig ingenting. Så länge jag får se det som endast nu består av drömmar så kommer jag ha den bästa julen någonsin.
Ibland.
Ibland kan man behöva skriva ner alla sina känslor på ett blankt papper. Som man sedan river sönder i tusen små bitar.
Det känns faktiskt bättre. Lovar.
