Det går bra nu. Jag andas ut i den friska höstluften. Tar en titt omkring mig och märker hur otroligt färgstarka alla träd har blivit. Hur kyligt och blött klimatet är och vad fort tiden har gått. Jag har verkligen glömt hur mycket jag älskar den här årstiden. Hur mysigt det är när det regnar på nätterna. Eller doften av blöt asfalt blandat med höstlöv som nu omger marken. Jag står på mina egna ben nu. Tar en dag i taget och känner mig faktiskt starkare. Även fast jag sover förjävligt så gör det ingenting. Jag börjar ändå känna en viss ro i mig själv. Tryggheten kryper sig sakta men säkert tillbaks. Det känns som att den här hösten inte blev riktigt som jag tänkt mig. Det har varit ett rent helvete vissa stunder. Men äntligen. Äntligen börjar det se ljust ut igen.

Vet inte vad jag ska skriva. Jag är så otroligt tom för tillfället. Livrädd till och med. Helgen har rullat på bra. Jag har jobbat mestadels. Tränat Ki-box med Elin i torsdags gjorde jag också och fick en brutal träningsvärk som hållit i sig tills idag. Händerna darrar så fort jag håller i mobilen... Men sjukt skönt. Så befriande att få ur sig all frustration med hjälp av träning. Igår åt jag middag och drack vin tillsammans med Mamma, Camilla & Love. Det var mysigt och allt kändes för en gångs skull bra. Sen kom Julia och höll mig sällskap resten av kvällen och jag somnade som en stock bredvid henne och en kurrande kissemiss. Nu ska jag övningsköra och plugga. Mata in massvis med vettig kunskap i min slutna hjärna. Den här veckan ska jag verkligen ägna tid åt nödvändiga saker. Nu jävlar. Nu ska jag banne mig ta det där körkortet och komma på fötter igen.